Vårklubben 6/5-23
Vårklubben på Sällskapet i Skövde börjar gå mot sitt slut. Årets näst sista spelning skedde i lördags och publiken bjöds på Björn Tengman och Vilma Flood. Solen sänkte sig sakta ned bland hustaken och gav ett varmt skimmer över lokalen. Publiken återfuktade pollentrakasserade strupar med öl, och jag intog sedvanlig plats.
Följer gör en recension.
// Hardy
Björn Tengman
Tengman är denna kväll förstärkt med band bestående av bas, trummor och klaviatur/gitarr, och jag måste säga att det gör en hel del för kvällens uppträdande. Han inleder med vad jag endast kan beskriva som ett mer vågat sound; experimentellt, men med en stabil blues-grund. Ackompanjerat av vad som kanske inte är, men låter som, en elorgel låter Tengman mellan varven som en modernare version av the Doors. Det lite bluesiga, uppblandat med vågade och långdragna solon är definitivt en bidragande faktor, och jag gillar det från start.
Ganska snart valsar (bokstavligen) Tengman in i helt andra genrer och rör sig långt bort från inledningsljudet. Helt plötsligt förs mina tankar till band som The Killers och Nada Surf, vi har hamnat i indiepopens territorium och jag märkte knappt att det hände.
Han fortsätter sådär; balanserande mellan två ytterligheter som kanske egentligen inte är ytterligheter, men konstant inramat av Tengmans röst som påminner lite om Matt Berningers (The National) mörka, sårbara tonläge.
Ibland vill inte Tengmans röst vara med riktigt hela vägen och det märks framförallt på de ljusare tonerna. Tengman låter inte uppsjungen när han intar scenen denna kväll, och det märks att halsen värms upp något under tidens gång. Oavsett vem du är och hur stor din publik är, är det inte ett lagbrott att sjunga upp innan du går upp på scen, faktum är att det tenderar att vara en fördel.
Utöver det gör Björn Tengman med band en fenomenal spelning denna kväll, och jag gillar hur oförutsägbar setlisten är, full med tvära kast. Underbart, Tengman!
Vilma Flood
Flood har uppbackning i form av trummor, klaviatur, gitarr och lap steel. Själv håller hon sig främst till sång men drar mellan varven fram riktigt ljuvliga toner på vad jag misstänker är en microKorg, och vid något tillfälle gitarr.
Under hela spelningens gång är hela hennes uttryck helt uppslukat av musiken. Det ser ut som att hela hon är sina låtar. Kroppsspråket som följer musikens vågor ger en air av djup innerlighet; hon spänner musklerna, sträcker ut varenda led i hela kroppen och liksom sjunger ut varenda ton, inte bara med mage och hals utan hela sig. Hade vi kunnat se tårna kan jag nästan svära på att till och med de hade varit spända till max.
Flood rör sig musikaliskt någonstans mellan pop och americana/folk, men med solklar övervikt mot det senare. Ju längre jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag om att Flood måste vara en av de bättre artisterna inom kontemporär folk det här landet har producerat de senaste åren. Musiken är precis sådär melankolisk man kan önska sig, stämsången förhöjer det hela ännu ett snäpp och det finns en samstämmighet på scenen mellan Flood och övriga musiker som ger ett omisskänligt flow.
Det märks inte särskilt tydligt på skivorna, men när jag ser henne live inser jag att Floods röst med jämna mellanrum påminner mig extremt mycket om Dolores O´Riordans (Cranberries) så unika framtoning. Det är särskilt i de ljusare tonerna jag hör det, ibland bara som en hint men ibland så väldigt framträdande. Det, varvat med den kittlande djupa stämman man kan säga är Floods utgångspunkt gör det här till något alldeles extra. Jag kommer på mig själv med att gå för djupt in i framträdandet, glömmer av att det här ska recenseras, att jag kanske borde göra minnesanteckningar. Fuck it. Jag måste gå in i det här.
Mina minnesanteckningar från Vilma Floods spelning är knapphändiga, minst sagt, men jag kan bara konstatera att det är en av, om inte den allra bästa, spelningen jag har sett hittills i vår. Plus i kanten för "Moodswinger": så underbart bra live, hemsökande bra. Plus nummer två: gitarrsolo på akustisk gitarr: hur fett är inte det egentligen?