Vårklubben 11/3-23

Det slogs om den musikaliska uppmärksamheten denna lördag när vårens andra Vårklubben skulle dra igång på Sällskapet i Skövde. En trappfärd ner rockade Johnossi loss inför ett fullsatt Valhall, men jag hade styrt skutan mot just Sällskapet där skaraborg-ömmande Simon Swahnström och mannen från Märsta Jens Hult skulle värma vinterkylda kroppar under en helkväll. Jag ruskade ur de sista spåren av fredagskvällens punkmusik ur öronen och intog ståplats. 

Följer gör en recension. 

// Hardy  

Simon Swahnström

Simon Swahnström tar med publiken på en resa "Skaraborg runt" som han själv uttrycker det. Mariestadssonen har vissa likheter med Lars Winnerbäck, kanske särskilt när det kommer till låtarnas struktur och de lite kluriga, väl genomtänkta låttexterna. Musiken lockar tankarna till hembygdsvisor, men med inslag av något jag skulle vilja beskriva som mörk amerikana - inte direkt och uttalat dystert, men ändå dunkelt. Missförstå mig rätt, det är inte deppig musik publiken bjuds på, men det ÄR tonårsilska och ungdomskärlek. Allt inramat av referenser till städer runt om i Skaraborg och det märks att Swahnström älskar sina hemtrakter, även om den kärleken stundtals har något bitterljuvt i sig. 

Det är inte första gången Swahnström står på Sällskapets scen, och det lär väl knappast bli den sista. Folk vandrar fram och tillbaka i lokalen, men allt fler börjar närma sig scenen. Swahnström är lätt att falla in i och kommer inte med något svårtolkat eller komplicerat. Andres Lokkos uttryck "diskbänksromantik" slår mig - en beskrivning av det vackra i det vardagliga. Eller är det kanske nationalromantik? Skaraborgsromantik till och med? Oavsett blir det en mysig stund, och Swahnströms bekväma och stundtals humoristiska mellansnack bidrar till att fånga åskådarnas uppmärksamhet. Avslutar gör han med sin svenska tolkning av Steve Earles "Galway Girl" ; "Skövdetjej" och med det har han fått precis hela publiken med sig i en skrålande allsång. Och vips så har kvällens musikaliska ribba satts, högt, högt upp.

Jens Hult

Jens Hult drar för andra gången fullt hus på Vårklubben, och ja, även om kvällens förband absolut satte en ribba, är det uppenbart att det är Hult de flesta är där för att se. Det märks att han tycker om att stå på scen och han har en aura av självklarhet kring sig där han rappt munhuggs med publiken. Hult inleder försiktigt och nedtonat - säger att det är så han har tänkt sig kvällen och försätter lokalen i mysstämning. Alla artister, bra som dåliga, brukar ändå ha något som är unikt för just dem. I Jens fall vill jag påstå att det är rösten, som balanserar i ett gränsland av skönt raspig och extremt len. Den går in som rumstempererat smör i öronen och kletar sig fast på de bästa av sätt. Sättet han framför sina texter är väldigt rättfram - det är lite som att orden går med bestämda steg, rakt emot oss alla, utan en tanke på att be om ursäkt för sig. Det är bara att tacka och ta emot.

Någon knackar mig på axeln och frågar vad grejen är med den extremt långa kökshandduken som hänger från Jens ficka, och ur ett rent estetiskt perspektiv kanske vi kan bestämma att den kan ligga på en stol eller liknande i framtiden, eller vad säger du Hult? Å andra sidan är den där detaljen en bra så kallad "conversation-piece".

Detaljer, detaljer. Det här är den typen av spelning det finns bud på att man kommer se tillbaka på med ett ömt leende om några år om (eller kanske när) Hult fyller arenor. Det sjungs med i de flesta låtarna mest hela tiden, men jag vill ändå påstå att det är när publiken engageras i "Jag blev jag" som rysfaktorn är som allra högst.

Trots att Hult håller tempot nere för det mesta, finns det en funkighet i hans musik som gör även de lugnare låtarna lätta att digga med i. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör det, men en liten röst i mitt huvud viskar "Ted Gärdestad, Ted Gärdestad, Ted Gärdestad" och det finns något där. I melodierna, i de rättframma texterna, i det rumstempererade smöret, som påminner om just Ted. Om än subtilt.

Setet avslutas med två riktigt sorgliga låtar och visst. Ja. Varför inte?