Vårklubben 11/2-23

I lördags hade Vårklubben premiär på Sällskapet i Skövde. Självklart smög jag mig in, intog en bekväm stå-position och iakttog vårens premiär med full uppmärksamhet. Kvällen bjöd på Joakim Ståhl, som nyligen släppte skivan "Möt mig vid floden i natt", och Peo Thyrén - Noice-legenden (say no more, eller hur?). Följer gör en recension. 

// Hardy

Joakim Ståhl

Det är ingen enkel uppgift att värma upp en publik som ivrigt väntar på en legend i ordets sanna mening. Uppgiften hade denna kväll tilldelats Skövdepågen Joakim Ståhl som tog sig an uppdraget med ett hjärta till bredden fyllt av kärlek uppblandat med en stor nypa vemod. Vid det här laget har det kanske inte undgått någon att Ståhl är lite av Skövdes svar på Joakim Thåström (att de delar förnamn är troligtvis bara en slump...).

Det finns en smärta och en längtan i musiken Ståhl levererar, men låtarna i sig är kanske inget man skriver hem om. Textmässigt påminns jag om svenska storheter, som Mauro Scocco, Uno Svenningsson och Ulf Lundell, men det är sällan positivt att likna någon annan så mycket att det emellanåt är svårt att avgöra om Joakim Ståhl spelar sina egna låtar, eller covers.

Med det sagt ska Ståhl ändå ha en klapp på axeln för leveransen. Han är innerlig rakt igenom och det är alltid härligt att se någon vara så jävla uppfylld av musiken att det är som att jag hade kunnat dra ett suddgummi över Ståhl och musiken ändå hade spelat vidare.

Ja, Joakim Ståhl är Joakim Ståhl, och det är inte mycket som sticker ut med hans musik. Kanske skulle han må bra av att gräva djupare i sig själv efter något som är unikt för honom, istället för att imitera sina idoler. Men, å andra sidan kan han kanske jämföras med ett varmt bad: man vet vad man kan förvänta sig, och det får man. Varken mer eller mindre. Till slut kallnar vattnet, och det är läge att kliva ur. Ljummet - precis som publikens reaktion på kvällens förband.

Peo Thyrén (Noice)

16 augusti 1981 intog Noice Skövdes folkets park. Ja, jag har googlat. Nej, jag var inte där, men baskemig om inte hälften av lördagens publik på Sällskapet var det. Peo Thyrén har knappt hunnit sjunga första raden på "1987" innan lokalen fylls av allsång. Och allsången pågår mer eller mindre konstant genom hela setet. Som grannen bredvid mig så talande sammanfattar det: "man blir hög på andras nostalgitripp". Så är det verkligen. Stämningen i lokalen är bubblande och jag ser mer än en t-shirt med Noice-logga fladdra förbi. I ett hörn startar en spontandans som pågår och växer under spelningens gång, och vid kvällens slut står ett gäng adrenalinstinna Noice-älskare vid scenkanten och sjunger med av hela sitt hjärta.

Peo Thyrén levererar hit efter Noice-hit, och han är cool när han gör det i svarta jeans och grova Dr. Martens-kängor. Det enda som stör kvällens flow är ett par teknikstrul som försätter lokalen i en tillfällig tystnad. Men vem är bättre lämpad att parera sådana fadäser än Thyrén, som gör det med en enkelhet bara en person som mer eller mindre vuxit upp på scenen kan leverera.

Kvällen bjuder dessutom på premiär: Thyrén spelar sin nya singel "Fortsätter att gå" live för första gången, och där kan vi snacka om en låt som kommer växa på en. Till en början känns den ganska anonym, men vid närmare lyssning verkar det som att det gömmer sig en hel del mellan raderna. Men oavsett vad man tycker om Thyréns nya singel, går det inte att komma ifrån att han har en fingertoppskänsla när det kommer till låtskriveri.

Okej, okej. Jag erkänner att det kanske är lite väl mycket gulli-gull, nu. Det är såklart inte samma sak att höra Noice akustiskt, som att höra låtarna levereras som de ska med elgitarrer och trummor i sann svensk punk-anda. Det är heller inte samma sak att höra låtarna framföras av en fullvuxen man, istället för med Hasse Carlssons pre-pubertala pojkstämma. Men allt det där spelar liksom ingen roll, för publiken är så jävla på rakt igenom. Det är stämningen som gör det och jag tror i ärlighetens namn inte att en enda fot står helt stilla på hela kvällen.