Vårklubben 1/4-23

Precis när april hade slagit näven i bordet och sopat vinterhelvetet under mattan slog Vårklubben ännu en gång upp portarna på Sällskapet i Skövde. Det var lurendrejarnas dag, men samtidigt 100% sant att Skövde denna afton skulle bjudas på enastående musik. Denna gång i form av inga mindre än Johnny, Johnny och Stefan Missios - samtliga från storstaden i sydväst: Göteborg. 

Följer gör en recension. 

// Hardy

Johnny, Johnny

Johnny, Johnnys ene medlem stoppar i en snus minuten före speltid. Jag förstår känslan, förberedelse är allt här i världen. Johnny, Johnny känns lite som en bubblare. Än har inget inspelat släppts och jag befinner mig i den kanske ärligaste positionen en recensent kan befinna sig i: fullkomligt förutsättningslös och fördomsfri.

De vet hur man jobbar med atmosfären. Det är ett avskalat set vi bjuds på, med enbart klaviatur av olika slag till hjälp, och känslan blir den av att stå i en tom kyrka. Soundet och ljudbilden fångar in mina öron i ett mjukt, flödande fängelse av melankoli. Ett fängelse jag inser att jag är mer än villig att placera mig i.

Allt med Johnny, Johnny är mjukt. Jag finner faktiskt inget bättre ord för att beskriva det. Har du någonsin tänkt tanken när du sitter i ett flygplan: att det ser lite skönt ut att bara kasta sig ut och landa i ett moln? Exakt så känner jag när jag hör Johnny, Johnny: som att jag har kastat mig ut och landat i ett fluffigt moln.

Det är dock ganska distanserat på scenen och jag, som ofta hyllar band med stark scennärvaro, får en känsla av att publiken snarare tillåts se in genom springan på en halvöppen dörr till ett annars låst rum. Problemet med det, även om det kan ha sin charm med musiker som lever sig in i sen egen musikaliska värld, är att om publiken inte uppskattar just musiken finns det heller inte så mycket annat att hämta i det som presenteras rent visuellt.

Jag är dock med på resan för det mesta. Johnny, Johnnys musik målar upp bilder av blomstrande rapsfält och mareldar i mitt huvud. Det är mysigt ledsamt och oerhört melodiskt, definitivt stämningsfullt. Samtidigt hör jag någon bredvid mig säga att den här musiken passar bäst på ett bröllop. Kanske är det precis så som jag har anat - är man inte fångad från start kommer man aldrig bli det heller.

Det är med ambivalenta känslor jag ser Johnny, Johnny gå av scenen. De är bra, men kanske behöver de en mer mottaglig publik att spela för, och plats att spela på. Å andra sidan är de bara i startgroparna och jag tänker inte säga annat än att om du får en chans att se dem: ta den.

Stefan Missios

Stefan Missios har tagit med sig det stora kavalleriet bestående av medlemmar från bandet Den Stora Vilan , men han inleder ensam med att kasta ut en näve blues mot publiken. Det är bara att ta emot. Missios, som har många strängar på sin lyra, vet hur ordentlig blues/soul på göteborgska ska levereras - och utöver proggen tänker jag mig att det här typ borde vara arbetarnas nationalgenre. Kanske går mina tankar i den riktningen just för att soundet är lite Blå Tåget-igt, fast med en energi som får mig att tänka på November (bandet, inte månaden). 

Efter en liten stund smyger bandet anspråkslöst och oannonserat upp på scenen, lite som att de bara fick feeling och bestämde sig för att haka på. Jag gillar den leveransen. I ärlighetens namn vet jag inte om Missios är i behov av ett band, han är bra på att få ett ensamt piano låta som en hel orkester, men jag tänker inte ljuga: det förhöjer självklart hela känslan. Jag menar, blues har väl aldrig mått sämre av mer rytm?

Missios låtar är oerhört svängiga och lätta att dras med i och bandet är väl samspelade. Det ser dessutom ut som att alla på scen har väldigt roligt tillsammans, och publiken och Missios interagerar skojfriskt med varandra. Stämningen är väldigt öppen och dansig och jag är lite förvånad över att ingen faktiskt börjar dansa, musiken är helt klart av den typen som får fötterna att sätta igång på vem som helst. Missios är en grym pianist och har en precis lagom balans mellan utspel och kontrollerat lugn när han spelar, lägg därtill en röst som är skönt raspig och subtilt darrig precis där det behövs och vi är i hamn.

Det bjuds på en "Den stora vilan"-låt som aldrig har spelats in, där Truls Mörck (på gitarr) tar ton, och om öron kunde vattnas så hade mina definitivt gjort det.

Det enda som sänker nivån på Missios framträdande är att ljudet inte riktigt håller ända fram. Basen har ett övertag och framför allt gitarren hamnar lite långt bak i ljudbilden. Men det hörs ut, och jag vet att lokalen inte är den lättaste att jobba med.

När Missios bestämt hävdar att han ska spela sin bästa låt flyger felaktiga gissningar från publiken fram. Det är "En ljuv serenad" han syftar på och nog kan det vara kvällens bästa låt. Kanske är den det just för att han tycker det, för hans energi sipprar ut och illuminerar hela framförandet och publiken är inte sen på att haka på och åka snålskjuts på den energin.

Jag misstänker att Stefan Missios är den typen av musiker som kan sättas var som helst. Sätt honom längst fram i en kyrka och han kommer ta 100% av uppmärksamheten. Sätt honom långt bak i en pianobar och exakt samma sak kommer inträffa. Sätt honom på Sällskapet och... ja ni fattar.