Styva Linan på Vårklubben 27/5-23
Vårklubben avslutades i lördags med inga mindre än Styva Linan från Göteborg. Bandet gjorde skivdebut i höstas och har under våren turnerat runt om i Sverige, med något enstaka datum i Norge. I lördags stod de på Sällskapet i Skövde. Jag var där. Jag köpte en öl. Jag intog ståplats.
Följer gör en recension.
// Hardy
I vintras någon gång blev jag uppmärksammad på Styva Linans första fullängdare "Dallas" och jag ska erkänna att jag till en början kände en ambivalens till bandet. Vad var det här? Var, i alla möjliga genre-fack i den musikaliska världen ska man placera ett band som Styva Linan? Min slutsats var att det var en bra skiva, om än genremässigt trevande.
Att se göteborgsbandet live är dock en helt annan upplevelse. När Styva Linan intar scenen är den första tanken som slår mig att jag måste ha rest tillbaka i tiden. Till blåjeans och klasskamp, elorglar och rock n' roll. Jag hör ljudteknikern sucka över att ett ännu oidentifierat problem har drabbat ljudsystemet, och visst ligger det ett brus och surrar i mikrofonerna. Det hade kunnat vara ett stort bekymmer, men när Styva Linan diggar fram låt efter underbar rocklåt blir bruset nästan som en naturlig del av alltsammans. Kanske hade jag, om jag inte vetat bättre, trott att det var en medveten handling att låta ljudet segla genom lokalen som om det sändes ur en gammal radio.
När de spelar "Hålorna" inser jag varför jag har stått och tänkt på Alfons Åberg och Kalles Klätterträd. Det är inte i meningen att musiken är barnslig, utan snarare att det är den tiden man faller tillbaka till. Det är liksom lite Jojje Wadenius över det hela med en familjär och öppen känsla: klassisk rock n' roll som ibland blandas upp med inslag som lutar mer åt blues och jazz. Gitarrsolona är välkomponerade och ljudet är cleant. Ett sånt där mysigt ljud som för tankarna till en fender jazzmaster (det är en telecaster, men låt mig låtsas).
Bandet utstrålar en lugn och samlad aura på scen. Mellan låtarna börjar någon sjunga "jag hade en gång en båt" och bandet hakar snabbt på i en kort allsång. När Styva Linan rockar till det är det dock fortfarande med en avslappnad självtillit.
Ja, när jag hörde "Dallas" för första gången var jag något tveksam, men efter att ha tagit del av Styva Linan live förstår jag varför de fyller lokaler som Pustervik. Den instrumentella låten "Mustang" kommer som ett gött avbrott i spelningen. En intermission som fungerar som stämningshöjare och inbjuder till dans och handklappningar, och som gör sig naturligt bra live då man i realtid kan ta del av och verkligen uppleva solo efter solo efter solo efter… Trummorna under "Mustang" tar extremt roliga vändningar och lokalen rör sig på en musikalisk resa mellan samba och rock n' roll.
"Blodet" får mig genast att dra kopplingar till Ebba Gröns dänga "Flyktsoda" och oavsett om det är medvetet eller ej vill jag nog ändå hävda att det aldrig är fel att inspireras av Ebba. "Blodet" är dock medryckande på sitt alldeles egna sätt.
Precis som Styva Linans sångare poängterar är det lite speciella omständigheter under spelningen på Sällskapet. Publiken sitter ned och bandet är nog vid det här laget snarare vana vid en något större och stående sådan. Ståendes eller sittandes bjuds kvällens gäster på en omgång musik jag hoppas att de sent ska glömma. Att lilla Skövde får husera sådana genier som Styva Linan är en ynnest och det är värt att lägga på minnet tycker jag. Nästa gång Styva Linan besöker staden vid Billingen har jag en känsla av att det inte kommer vara under lika intima förhållanden som detta. Minns var ni såg dem först, folks!