Myra Granberg i Skara 28/4-23

Skara, som kanske är mest känt för Bert Karlsson, en stor jävla kyrka och ett nedlagt slakteri, kan med jämna mellanrum också producera roliga grejer. Som den här fredagen när Myra Granberg, och förband TUVA, kom till stan. Skara kongress fylldes denna kväll av glada konsertbesökare, och jag var inte sämre än att jag svängde förbi för en kväll i popens tecken. 

Följer gör en recension. 

// Hardy

TUVA

Tuva Sundbom, eller TUVA som hon kallar sig, inleder kvällen. Det är till en början lite halvtaskigt ljud och sången hamnar långt bak i ljudbilden. Det bättrar sig något under tiden, men inte till hundra procent vilket alltid är lika synd.

TUVA utstrålar punk och grunge med ett kaxigt lite rebelliskt uttryck , men levererar tveklöst pop i ordets sanna bemärkelse. Min första reflektion är att om Felicia Takman är en ny version av 10-talets bjässar som Veronica Maggio eller Miriam Bryant, kan vi nog säga att TUVA är en ny version av Takman. Hela resonemanget känns lite meta och jag inser att den här typen av pop nog har rört sig i cirklar ganska många år nu. Där nya artister plockar upp stafettpinnen och fortsätter springa samma lopp sett till såväl låtstruktur, som texter. TUVA spelar flera ännu inte släppta, och enligt henne själv "lite hemliga" låtar, en sägning som blir ganska tröttsam efter ett tag. Vad är en hemlig låt? Visa lite självförtroende människa och stoltsera med dina låtar.

För till syvende och sist finns det något rockigt i TUVA som hon definitivt skulle kunna ta fram mer. Det finns en chans att hon kan differentiera sig från flera andra pop-artister om hon trycker lite mer på grunge-iga, hårda, nästan lite motsträviga som ibland levereras när hon trycker på ordentligt i både sång och känsla. Det känns som en tyst revolution i pågående, men fan - ta fram den, och sluta rätta dig i pop-ledet så kanske det kan bli något riktigt kul av det här. TUVA spelar samma låt som både första och sista i sit set: "och New Orleans". Det gillar jag. Det är rebelliskt.

Myra Granberg

När man lyssnar på Myra Granbergs skivor får man intrycket av att Granberg live inte borde vara så ösigt som det faktiskt visar sig vara. Det är ett konstaterande jag gör med förvåning och stor glädje. Det är verkligen fullt ös på scenen från första stund - och publiken är inte sen att hänga med på noterna. Snart står ett helt gäng upp, på platser som normalt är avsedda för att sitta, och dansar, sjunger med och rent allmänt taggar upp humöret i lokalen.

Granberg, som inledde sin karriär i hiphop - och reggaebandet "Pankbanken", och sedan gick vidare till att skriva själv visar att hon har erfarenhet när det kommer till att just skriva. Det finns bra idéer bakom hennes texter och hon väljer definitivt sina ord väl. Vid det här laget har det kanske framgått att jag är svag för en bra text.

Granberg är inte bara ösig på scenen, hon är medveten om och tar in sin omgivning och vet när och hur hon ska pinpointa personer i sin publik. Hon dansar runt bland stolsraderna och jag tror bannemig temperaturen stiger med någon grad i Skara. Den gör det definitivt när hon spelar en cover på Veronica Maggios "jag kommer", och ja jag är väl inte förvånad: Granberg har nog inspirerats av Maggio både en och två gånger. Men hon gör det bra, trasar inte sönder originalet utan kör en ärlig homage till sin föregångare.

Andra riktigt starka låtar under kvällen är "Bara för bra" som i original är inspelad tillsammans med Petter. Granberg kör den själv och med tungan rätt i munnen. Riktigt bra. "Liten&Lost" tar ner tempot för en liten stund och publiken bjuds på hemlängtan och nostalgi rakt från hjärtat. "Nej tack, det är bra!" spelar hon enligt egen utsago första gången live och publiken är inte sen på att rocka loss. Kul!

Granberg har dessutom ett stabilt band i ryggen, med finurliga trummor, stadig klaviatur och en gitarrist som vet när han ska hålla igen, men som inte är sen på att visa sina skills när möjligheten finns. Allt som allt kan vi säga såhär om Myra Granberg: hon är en liveartist rakt igenom. Varenda låt den här kvällen är bättre än på skiva och min rekommendation är: lyssna in er om ni vill och gå sen raka vägen och se henne live för the real deal.

(Behöver jag säga något om att hon avslutar med "If I lose my mind" och publiken samlas framför/runt scenen…? Nä. Ni har väl fattat grejen vid det här laget)