LaggårdsKlubben 18/3 - 23

Skånings-Åsaka är kanske inte en plats man nämner, eller ens närmar sig särskilt ofta. I lördags var det dock precis där jag hamnade. I en ensam lada omringad av åkrar och med en dimma som bara kan beskrivas som overklig stod jag med en öl i ena näven och en pizza-slice i andra. Det hade blivit dags för premiär igen. Världspremiär till och med. För i lördags var det för första gången någonsin dags för Lilla Björkö [hjärta] Vedens Lustgård - LaggårdsKlubben. Ladan, eller laggården som den kanske bör kallas, var riggad till tänderna med ljus och ljud, och uppe i taket flög en vilsen fjäril. Ja! En fjäril! Fråga inte mig var den kom ifrån, men där var den. Den fjärilen fick sig en sjuhelvetes omgång med musik i form av Bro Mesa från Kristinehamn och Ebbot Lundberg från… yttre rymden? Jag intog i vanlig ordning bekväm stå-position.

Följer gör en recension.

// Hardy

Bro Mesa

Kvällens förband beskrivs på Spotify som ett band vilket i en tid då det är viktigt att vara unik, absolut inte är det. Den beskrivningen kunde inte stämma bättre. Bro Mesa har utlovat country, och det är precis vad publiken får: klassisk, södern-doftande, Nashville-osande country med svenska texter. Jag kan inte låta bli att tänka på Mason Ramsey, ni vet den där lille killen som sjöng "Lovesick Blues" på en Walmart i USA - för det är exakt så det låter. En skål med country-flingor har serverats. Ät upp!

Bro Mesa är inte unika så till den grad att varenda lick, riff, solo, ja även stämsången, påminner om andra country-artister. Trummorna har det där taktfasta, lite mekaniska, tåglika, soundet som kan kopplas till en väldigt tidig Johnny Cash, eller varför inte JJ Cale. Bro Mesa är INTE unika, men kanske skulle de må bra av att ha något, vad som helst, som kunde få dem att sticka ut i mängden.
Det märks också på publiken att Bro Mesa inte är bandet de har kommit hit för att se - publiken är där, men ändå lite frånvarande. Det är stimmigt och ofokuserat nedanför scenen, med undantag för när banjon åker fram: då gör även händerna det och i tre minuter är det ett tappert gäng som glatt klappar med.

Men oavsett hur beige det här bandet är, går det inte att komma förbi att det består av en uppsättning extremt skickliga musiker. Det är så tight, så oerhört samspelt och med perfekt flyt rakt igenom. Det är en enhet som står på scenen, inte fyra individer. För att vända på steken kan konstateras att det krävs kompetens för att leverera taktfast country, och kompetens finns det gott om i Bro Mesa. De må vara en tonartshöjning ifrån svensktoppen, men fan om jag inte hade kunnat ställa klockan efter det här bandet. Och älskar man country av hela sitt hjärta, ja, då misstänker jag att Bro Mesa kommer bli en dunderhit. Det var dock i det här fallet kanske rätt män på fel plats.

Ebbot Lundberg

Ebbot Lundberg gör en minst sagt blygsam entré och det är inte förrän publiken upptäcker honom som han, likt Mose, delar (publik)havet och traskar upp på scenen. Det blir en trevande start med borttappade capon, en selfie som måste tas nu med detsamma och den upprepade frasen "det är mycket grejer nu". Han låter lite trött i rösten till en början. Lite som att det har varit en lång vecka, och han valde att strunta i att värma upp innan han intog scenen, men det är kanske också fullt accepterat för någon som Ebbot att göra precis så. För han är samtidigt full av en energi som är inbjudande och trivsam, ungefär som att sitta i knät på en morfar och storögt lyssna till berättelser från en svunnen tid.

Efter ett par låtar är Ebbot dessutom uppsjungen, och lagom till det väljer han att spela "Coming down cold" som värmer hela mig. Inte bara för att det är en helt fantastisk låt i sig, som han också framför med en hel hink med känsla, utan också för att den är skriven för en minst lika fantastisk miniserie, "Upp till kamp". Det förvånar mig än idag att inte fler jag känner tycks ha sett den.

Men åter till saken. Publiken bjuds också på nyskrivet i "Greatest of them all" som, om jag ska vara hundra procent ärlig, kanske inte riktigt är redo för scenen än men säkert kan bli. Ikväll är den dock mest intetsägande.

Ju längre tiden går, desto mer uppenbar blir kraften som är Ebbot Lundbergs röst - från mörkt mullrande till ljus och luftig, från dov till raspigt hes. Det finns så många bra ursäkter för att älska honom att det vore slöseri med tid och bläck att ens försöka. När han väljer att spela en cover på "Arnold Lane" av Pink Floyd sväller mitt hjärta som i så många år pumpat för Syd Barrett, även om den kavalkad av solon som pressas in i låten gör att jag efter en stund får kväva en gäspning.

Som mest känslor blir det i rummet när Soundtrack of Our Lives-låten "The Passover" spelas och samtliga i lokalen dras in i Ebbots universum - ingen vill sluta sjunga och jag hade inte sagt något om han hade gått av scenen till ljudet av publikens "don't worry, stop hurry…" osv. För jag är minst lika medryckt som alla runt omkring mig. 

Men han går inte av såklart. Nej, vi bjuds på fler gamla TSOOL-klassiker, "Nevermore" och "Instant repeater '99" för att nämna två. "Second life replay" för att nämna en tredje, och den väver han in i The Doors kanske något bortglömda, men ack så gripande "The End". De två styckena passar varandra som hand i handske med sina dystra, nästan hemsökande, ja rakt av mörka budskap. Och med det når kvällen sitt slut i ett inverterat klimax.

The End.