Fridays in FKP 24/3 -23

Vad sa du? Rock n' roll is dead? Ja, ja ja. Jag har hört den gamle godingen förut och jag tror dig inte. I fredags stod jag ännu en gång i den lilla källarlokalen på O'learys i Falköping. Den här gången var det Grande Royale från Jönköping, som precis släppt nya skivan "Welcome to Grime Town", och Liar Thief Bandit från Malmö som skulle inta scenen. Rock n' roll is dead, sa du? Säg det till Falköping.

Följer gör en recension.

//Hardy

Grande Royale

När Grande Royale går upp på scenen känns det som att publiken är med på noterna från start, om än på det där typiskt svenska, lätt tillbakahållna sättet. Ni vet hur jag menar, och ni vet innan jag ens har skrivit det att den återhållsamheten är ett minne blott så fort tillräckligt många fått i sig tillräckligt mycket promille. Men det är inte bara alkoholen som gör att publiken släpper loss till tonerna av Grande Royale den här kvällen. Det är i allra högsta grad bandet själva som bidrar till den obevekligt rockiga stämningen.

Jag står länge och funderar på vad jag känner igen i musiken. Det låter lite Hellacopters, men det finns tendenser av Mötley Crüe, och är det lite Queens of the Stone Age jag anar där någonstans? Slår man ihop de tre nämnarna får man ett band som är extremt högenergiskt, med sång som får höfter att svaja och riff som målar upp en stabil grund att stå på i varje låt. Man får Grande Royale; ett band som vet hur man tar en grym melodi och utnyttjar den till sin fulla potential - och det är på tiden att någon tar tag i rockscenen och bevisar att det är fullkomligt onödigt att enbart hålla fast vid gamla legender när det finns så mycket smaskiga nyare rätter (läs band) på bordet.

Grande Royale är också på hugget utåt och får enkelt med sig publiken och det höjer bandet och upplevelsen att de har en så stor närvaro. Vem som helst kan ställa sig på en scen, men inte alla kan flirta upp en publik - Grande Royale gör det med lika delar självsäkerhet och arrogans.

Någon utbrister "mer energi till trummorna", men där håller jag inte alls med. Om det är någon som sitter fast i ett klister av energi så är det Grande Royales trummis. Mer volym? Ja, hade vi kunnat pumpa upp volymen så till den grad att väggarna skakade utan att bryta mot några lagar hade jag varit helt på. Jag vill bada i det här, ha hela ljudbilden runt mig som om jag vore sänkt under ytan.

Har jag något negativt att säga om det här spektaklet? Nej, jag har kanske inte det den här gången. Visst, Grande Royale påminner mycket om Hellacopters, och när de spelar "Carry on" kan jag inte låta bli att tänka på "No one knows" av Queens of The Stone Age, men jag tvivlar på att Grande Royale har tagit melodier avsiktligt. De är nog snarare inspirerade, och inspiration ska uppmuntras - det är så vi kommer framåt.

Är musiken i sig något man har hört förut? Ja, det är ju rock n' roll, men jag tror inte du har hört det på det här sättet förut. Grande Royale inte bara tar, de ROFFAR åt sig uppmärksamhet. Ge den till dem, bara. Ät upp!

Liar Thief Bandit

Okej. 1. Liar Thief Bandit står inte inför en enkelt match när de går upp på scenen efter Grande Royal. 2. GR har dock värmt upp publiken till en glödande massa vid det här laget vilket nog underlättar. 3. Nämnde jag Hellacopters förut eller hur var det? Vi kan nog bara konstatera att det bandet har haft stor påverkan på den svenska rockscenen.

Liar Thief Bandit har det klassiska upplägget: vers, refräng, vers, refräng, solo… ja ni fattar. Trummorna är lite ojämna till en början vilket för det mesta pareras snyggt av resterande delar av bandet, men man kan se ansträngningen. Vilket är förståeligt: trummisen har mycket att stå i och det krävs en del för att klara de snabba vändningarna. När han väl blivit varm i kläderna börjar det dock rätta till sig, så kanske kan vi se mellan fingrarna på den ojämna starten. Den inhoppande basisten är tydligen även en väldigt bra sångare, det är synd att han inte har fått någon mikrofon, för det hade säkerligen lyft hela upplevelsen.

Med det sagt är det bra grunddrag i Liar Thief Bandit. Det satsas mycket på gitarren, och det med rätta. Grannen bredvid mig säger något i stil med att "den här musiken hade kunnat komma ut mellan -02 och -10" och jag kan bara hålla med. Det är precis så det låter, och sångaren både ser ut som och påminner till rösten om Nicke Andersson - eventuellt finns det en medveten, eller omedveten (fast knappast) koppling där. Kanske att Liar Thief Bandit är lite för lika sina föregångare - jag har skrivit om att flyga för nära solen tidigare…

Men det är röj, och inte så lite röj heller. Publiken är som sagt ordentligt uppvärmda och vid det här laget har nog de flesta hämningarna släppt bland samtliga åskådare. Gitarren är strålande, verkligen - där finns inte ett uns av osäkerhet att tala om. Snarare självklarhet. Tillsammans gör band och publik det här till ett riktigt bra avslut på kvällen och jag kan bara konstatera att rock n' roll definitivt, utan tvivel, lever, frodas och lockar till dans.