Fridays in FKP 24/2-23

Falköping påminde om den sibiriska tundran när jag målinriktat trotsade snö och vind på min väg mot St. Olofsgatan 26 för årets premiär av "Fridays in FKP". Punk/rock/indie-trion Surfin' Charlie, och postpunkarna True Moon stod på kvällens meny. Falköping gav intrycket av att vara övergivet, vilket gav mig en förhoppning om att folk hade letat sig ned till källaren på O'Learys för att spränga öronen med live-musik. Det var kanske att hoppas på för mycket, men några tappra själar hade gett fingret åt snöstormen och tillsammans med dem slog jag mig ned med en öl.

Följer gör en recension.

// Hardy

Surfin' Charlie

"I've played to quiet rooms like this before" sjunger Alex Turner i Arctic Monkeys låt "One Point Perspective", och textraden passar onekligen väldigt bra in på situationen Surfin' Charlie befinner sig i. Men grabbarna verkar vana och sitter tålmodigt på sina stärkare och väntar på att få dra igång. "Var är teknikern?" utbrister någon, och efter några obekväma minuter dyker han äntligen upp. Det är ingen idé att dra ut på starten i väntan på att fler människor ska dyka upp. Kör igång musiken så kanske den kan locka ned folk från övervåningen. Lamporna släcks äntligen, och vi är igång.

Är det en bra idé att inleda ett gig med en cover? Generellt vill jag säga nej, men i det här fallet tar nog Surfin' Charlie ett bra beslut. Ljudet är svajigt till en början och det behövs skruvas en hel del innan ljudbilden börjar kännas rimlig. Istället för att slakta någon av sina egna låtar, är det Nirvanas "Breed" som får ta den största smällen. Och vad gör det? Vi har hört den, vi kan den och det gör inget att gitarren plötsligt försvinner. Bandet skojar bort den lite halvsega stämningen, lite som man kanske gör runt ett fikabord med främlingar. Mellansnacket drar ut lite väl långt på tiden, men så till slut får vi äntligen ta del av Surfin' Charlie. Och jösses vad sköna de är när de väl drar igång med eget material. Jag påminns om tidigt 2000-tal: Tony Hawk, folk i snedlugg, bas-solon och skatepunk som slår över landet som bara stormar á la Gudrun har lyckats med.

Sången är mjuk som bomull i mina öron och när det bjuds på stämmor spinner jag som en katt. Trummorna är extremt tajta, och jag undrar för ett ögonblick om trummisen hade reagerat om jag ställt mig bredvid honom med ett tomtebloss. Extraknäcker han som metronom till vardags?

Kvällen bjuder på fler covers uppblandat med Surfin' Charlies egna låtar, och jag måste säga att det stör flowet. Kanske försöker de tilltala Falköpingsborna genom att lira The Clash "Should I stay or should I go", en liten fågel har viskat i mitt öra att det är punken som styr i stan, men varje cover känns otrygg och obekväm. Lite som ett barn som fått tag i fel förälders hand i mataffären.

När grabbarna kör sina egna låtar är saken en helt annan. De har stenkoll, det låter bra som fan och det är full självsäkerhet och inlevelse genom varje ton. Surfin' Charlie borde stryka varenda cover från sin set-list och satsa helhjärtat på sin egen musik. Det förtjänar de.

True Moon

Det märks att True Moon har inspirerats av Joy Division. Soundet är sådär lite halvmärkligt luftigt på ett sätt som kittlar i magen. Det blir en atmosfär i rummet som ger mig känslan av att jag upplever något jag inte riktigt visste att jag hade saknat, men det hade jag tydligen för något i mig drar en suck av lättnad och upprymdhet. Tankarna kan inte låta bli att röra sig mot skotska "The Jesus and Mary Chain". Precis som dem rockar True Moon ett stort ljud som förmodligen aldrig kan må dåligt av bara lite mer reverb. Det är också något särskilt med att låta melodislingor upprepa sig som en matta i bakgrunden, som att man tar det bästa man kan tänka sig och kör det om och om och om igen. Inte mig emot, inte mig emot alls.

Vad är det då som skiljer True Moon från Joy Division och The Jesus and Mary Chain? Framför allt en stark, stadig och skön kvinnoröst som tar i från magen utan att det egenligen syns på henne. Hon levererar på hög nivå, men upplevs samtidigt som extremt stoisk där hon står fastrotad på scenen, vilket passar bra med den lynniga musiken.

True Moon har ett mörker i sin musik som jag tror av vi behöver lite mer av på 2020-talet, och de har ett väldigt tydligt och inarbetat sound. Live-upplevelsen påminner i hög grad om skivorna. Huruvida det är en bra eller dålig sak kan såklart diskuteras, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är imponerad.

Men okej, jag hintar om det, och visst känns det emellanåt som att jag har hört det här förut. Vissa låter är lite för lika Joy Division, och det är viktigt att hålla sig på rätt sida gränsen av att inspireras av någon, och att förvandlas till inspirationskällan. True Moon kan må bra av att behålla en fot på jorden, så de inte gör som Ikaros: flyger för nära solen och tappar vingarna helt och hållet.

Men så spelar de Sugar, och den låten har en så stark refräng att jag hade kastats av stolen om jag vägt lite mindre.

Får du chansen att se True Moon gör du absolut rätt i att ta den. Och var du en av dem som stannade hemma i fredags, kan jag bara säga att jag är ledsen för din skull.