Fridays in FKP 12/5-23

Kulturkollektivet Beardmen fortsätter göra fläckfria bokningar till fredagsklubben Fridays in FKP. Denna fredag hade det blivit Erik Lazaroff & Hökarna, samt Upploppets tur att bjuda upp till dans (stamp/headbangning) i den lilla, men ack så perfekt lämpade källarlokalen på O´Learys i Falköping. Jag tog mig dit, beställde den sedvanliga ölen i baren och intog ståplats.

Följer gör en recension.

// Hardy

Erik Lazaroff & Hökarna

Kvällen öppnas av underbara Erik Lazaroff & Hökarna. Lite som att lyssna på AOR, fast med en fot stenhårt fast i ungdomen. EL & H (ja, okej jag kommer inte orka skriva ut hela bandnamnet mer än två gånger. Det får stå för mig) påminner absolut om band som typ Dundertåget, men tydligt kryddat med Pugh Rogefeldt - som de också tillägnar låten "Under hökens vingar". Dänga? Svar ja.

Det doftar 70-tal i lokalen när EL & H rockar loss uppe på scen som om de aldrig har gjort annat. Och det är sannerligen musik värd att rocka med till: klassiskt fotstampsvänlig svensk rock av det finare slaget. Gitarrsolona avlöser varandra under de dryga 40 minuter Falköping har äran att suga i sig EL & H genom öronen, och allt är precis som det ska vara. Ju fler solon, desto mer tillägg till intensiteten i spelningen.

Bandet är samspelta ända in i benmärgen så till den grad att om de skulle donera sin benmärg till en blodsjuk skulle det snart resultera i ett nytt band i samma stil, det är jag nästan helt säker på. "Kärleksbensin" gör sig definitivt bättre live än på skiva. Låten får både upprättelse och rättvisa när den spelas i realtid med volymreglagen uppdragna till 11. Kärleken ska brinna! Inte ett hjärta är o-oljat i lokalen efter den åkturen.

EL & H är samspelta, har en skön inlevelse på scenen och är estetiskt nice att titta på med en klädstil som flirtar med 70-talet och ljuvligt synkade moves. Det hade kunnat kännas löjligt, men ikväll känns det bara genuint. Superbt!

Upploppet

Kvällens huvudakt är minst sagt unika. Med en sångare som ser ut och rör sig som Elvis Presley, om Elvis Presley hade gått över till den mörka sidan, tatuerat sig och börjat härja inom den hårdare delen av hårdrock. "Han är både raggare och punkare" säger någon, och ja sannare ord har nog inte yttrats ikväll. 

Vem behöver inte lite hardcore i ådrorna mellan varven? Upploppet bjuder ivriga åskådare på just detta. Medan sångaren, tillika bizarro Elvis Presley, tar med sig mickstativet ut på dansgolvet och röjer runt där, pågår fullkomligt mayhem bakom honom på scenen. Jag vet inte var jag ska fästa blicken. Dels har vi sångaren på dansgolvet, dels ett band som bjuder på kaos i alla riktningar. Det är som att jag står på ett nöjesfält och har fått gratis inträde till alla attraktioner samtidigt: det är bara att försöka hinna med så mycket som möjligt. Det här är inte bara ett band, det är en hel jävla upplevelse. Jag älskar´t!

Det här är hardcore när det är som bäst. Svettigt, ösigt och extremt utåtriktat. Snart är inte bara sångaren, utan även basisten ute och röjer bland publiken. Det skapar liksom en helt annan atmosfär när enkla, konventionella regler bryts lite. Min enda referenspunkt till det här är när jag såg Refused och Dennis Lyxén spenderade en god kvart bland publiken. Det blir ett umgänge. Mellan artist och åskådare, mellan musik och åhörare. Med Upploppet är det precis så, fast hela tiden. Det enda lite sorgliga är att ingen drar igång en mosh-pit, å andra sidan vågar jag knappt fundera på vad det hade kunnat resultera i.

Upploppet är den typen av band som bör konsumeras live, för att liksom få hela paketet. För de som missade den fantastiska möjligheten i Falköping kan jag bara säga: your loss.

Plus i kanten: "Thinking of me", extremt med röj när Upploppet drar av sin senaste singel, energinivåerna stiger nämnvärt!