Fridays in FKP 10/3-23

Ännu en fredag spatserade jag längs med Falköpings trötta gator. Jag halkade in på O'Learys och krånglade mig ner i källaren. Lokalen fylldes sakta men stadigt av en punklängtande publik, Det var en bubblande stämning och det visade sig att det minsann var så sant som det var sagt: det ÄR punken som styr i den här stan. I högtalarna sattes stämningen och öl var definitivt kvällens dryck. Vågar jag beställa något annat? Frågade jag mig själv, men nä - det är nog bäst att rätta sig i leden. Falköping bjöd på ännu en snötäckt kväll, men den här gången strömmade en värme genom staden. En punkvärme. Suktande är kanske ordet jag söker. Bottlecap från storstan Göteborg och den lokala inrättningen Snutjävel var där för att sätta stan i gungning. 

Följer gör en recension.

// Hardy

Bottlecap

Minns ni Diesel & Power och Total 13, Backyard Babies två första album? Nej, det gjorde knappt jag heller förrän Bottlecap intog scenen. De balanserar allt som oftast sådär härligt på gränsen mellan rock och punk. Poppunk läste jag någonstans, men det är inte vad jag vill kalla det. Dansvänligt? Svar ja. Bottlecap levererar också ett driv och en viss ilska, som leder hjärnan på en resa norröver mot Umeå. Något med såväl sång som melodi får mig att tänka på Refused, och avgrundsvrålen som med jämna mellanrum ekar ut över lokalen sätter kanske till och med Dennis Lyxén i underläge mellan varven, men bara kanske och bara mellan varven. Det är lite som att hela bandet tar ett gemensamt djupt andetag, tar i från tårna och presterar något som skulle kunna kallas hardcore om vi stretchar begreppet.

Ska sanningen fram balanserar Bottlecap på en fin linje mellan mellan melodisk rock och något mycket tyngre, något jag inte vet om jag vill kalla punk - det känns för simpelt på något sätt. Svaret står troligtvis skrivet i betraktarens ögon, men det råder inga tvivel om att detta band spelar musik som man kan, om man vill, både dansa och sjunga med i. En hel hög glada åskådare hoovrar framför scenen och fötter diggas i alla riktningar (och huvuden, men det är väl ungefär där gränsen går för en medelsvensk åskådare?).

Bottlecap har scennärvaro och är uppenbart ett samspelat band. De för över mycket energi på publiken och liksom sträcker sig ut över scenkanten och med det bokstavligen sträcker ut musiken mot åskådarna, och jag gillar hur de håller tempot uppe ur såväl ett taktfast perspektiv som ett framträdandeperspektiv. Det här vill jag se mer av - eller "jävla ös!" som någon bredvid mig så vackert uttrycker det. 

Snutjävel

Så har det då blivit dags för inhemska Snutjävel att slå samtliga i lokalen på käften med lite klassisk old school - punk. Jag har forskat, men kan varken dementera eller bekräfta huruvida Snutjävel har skrivit något nytt material de senaste tio åren. Jag kan med 99% säkerhet däremot bekräfta att inte en jävel bryr sig när bandet intar scenen i Falköping. Snutjävel måttade upp till en kanna punk i början av 10-talet, och har fortsatt brygga den kannan sedan dess, och ska en sak konstateras är det att: Punk var utlovat. Punk levererades. Och det med råge. Det råder inga som helst tvivel om vad Snutjävel ägnar sig åt för genre. Hatar de Jimmie Åkesson? Ja. Hatar de fascister? Ja. Har de svårigheter gällande polisväsendet? Svar ja. Budskapet är skrivet i granit, så låt oss istället lägga energi på kvällens framträdande.

Det är mysironiskt när bandet gör entre till tonerna av Bruce Springsteens "Born in the USA" - den kanske största antitesen till vad Snutjävel står för. När vi väl är igång funderar jag ibland på om inte Snutjävel går in lite för hårt för punken. Det är skramligt, lite otajt mellan varven och även om man hört låtarna inspelade är det oerhört svårt att urskilja ett enda ord som sjungs. Samtidigt är hela kalaset stereotypen av "punkig punk": det är två minuter långa låtar och högt, alltså RIKTIGT högt, tempo. Stenhårt och förbannat som bara fan, och publiken den bara växer - för hur härligt är det inte att fullkomligt hämningslöst kunna skråla med när det går?

Jag önskar också att bandet kunde rikta blicken mot publiken lite mer. Relationen band - publik blir väldigt tudelad där Snutjävel står med blicken fäst mot instrumenten/taket, dessutom med feta galler placerade framför scenen. Snutjävel har själva sagt att de är mer kända för sin merch än för sin musik, och det är klart att den risken finns när låtarna varit desamma de senaste tio åren.

Jag såg Snutjävel i Skövde i början av året, och reagerar på att jag tycker mig känna igen setlisten, och kanske till och med mellansnacket (men låt oss låta det vara osagt). Det räcker att se Snutjävel en gång per år, resten blir upprepning. Med det sagt tänker jag inte vara sämre än att jag kan erkänna att Snutjävel är folkkära, åtminstone i Skaraborg - och det blev definitivt en kul kväll för samtliga inblandade.