Atomic Swing låter som de alltid har gjort
Atomic Swing, Dina-scenen Lidköping 20/7
När jag växte upp var Atomic Swing, tillsammans med typ Brainpool och Popsicle, ett konstant bakgrundsbrus i vardagen. De spelades på radio, de spelades på CD-skivor hos kompisar, de spelades. Punkt. Någonting under det sena 2010- /tidiga 2020-talet har gett dessa band någon form av nytändning. Brainpool drog runt lite halvanonymt för något år sedan. Popsicle dundrade in spelningar på både Liseberg och Way Out West 2018. Nu är det Atomic Swings tur att ge sig ut på svenska vägar för att fira 30 år som band. I Lidköping var man inte sämre än att boka in dessa 90-talshjältar till Dina-scenen. Ett bra beslut, om du frågar mig.
Jag var orolig till en början. Mycket kan hända med ett band på 30 år. Mycket BORDE hända med ett band på 30 år, men när Atomic Swing entrade scenen i Lidköping denna ljumma sommarkväll var det snarare som att inget alls har hänt. Som att de bara har tagit upp stafettpinnen från där den låg och nu kör vidare i exakt samma hjulspår. Okej, kanske inte riktigt så drömskt. Det var inte Petter Orwin som styrde basgångarna, (inte heller Anders Graham Pålsson som skötte det jobbet mellan 96-97), utan istället den extremt kompetenta Tomoko Sukenobu.
Niklas Frisk gjorde entre iklädd top-hat, vita byxor och någon form av ridstövlar plus en mantel som överlag såg extremt bökig ut att bära. Micke Lohse var inte sämre, iförd 1700-talsdoftande utstyrsel. Henrik Berglund balanserade upp det hela genom att se ut som vilken indie-trummis som helst. När det väl togs ton var det dock som att någon ryckte tag i mina axlar och kastade mig i en bakåtvolt som säkert landade mig på fötterna 1993. Allt lät som det alltid har låtit. Helt plötsligt satt jag storögt och stirrade in i dåtiden - och det var ljuvligt.
Atomic Swing bjöd på precis alla hits man kan nämna på rak arm och mer därtill. Förutom att de rockade loss klassiker som "Stone me into the groove", "Bossanova swap meet" och "Smile", var de bjussiga nog att peta in en Sweet Chariots-cover med den fenomenala ursäkten att någon ju måste spela låtarna som inte längre har något band som gör det åt dem. Ljudet på Dina-scenen var till det något av de bästa jag har hört på en utomhusscen. Det finns egentligen inget mer att önska av den här kvällen, förutom kanske lite mer publik-engagemang. Det var uppenbart att de flesta som var där har vuxit upp (och väl det) med Atomic Swing i högtalarna, men ändå var det ganska ljummen stämning. Jag misstänker att det sprätte i en hel del ben. Frisk försökte locka publiken längre fram mot scenen, men det är kanske det största problemet med konserter som erbjuds gratis i olika kommuner: det finns alltid sittplatser - och de tycks svåra att överge.
Men Atomic Swing levererade inte sämre för det. De har en sjuk bank med låtar som är av slaget "du tror att du inte har hört dem, men det har du" - och i Lidköping fick besökarna njuta av en mer eller mindre fläckfri genomgång av dessa. Frisk är nästan äckligt duktig på gitarren och han gav ett intryck av att ha gjort allt det här konstant de senaste 30 åren, även om så inte är fallet. Kanske att vissa solon drog ut lite väl långt på tiden, särskilt mellan låtarna. Som min kamrat så fint uttryckte det: "den där mannen är rädd för tystnad" - för det var knappt tyst från Frisks gitarr en enda gång, förutom när han för sjuttioelfte gången pratade om att det här är Atomic Swings 30:e år som band.
Ja, Frisk kanske ska slipa på mellansnacket, men utöver det var det här en kväll som troligtvis kommer ligga mig varmt om hjärtat ett bra tag framöver. Hejja Atomic Swing - och hoppas att de alltid låter som de alltid har gjort.
// Hardy